Sträcker upp hand som tecken på att det blev fel

 

Jo men nej, det blir inte alltid som man tänkt sej.

Jag trodde på allvar att jag skulle ha tid att skriva för blogg under min semester den här sommaren...

...och visst har jag skrivit på min fritid, helt säkert mer än 20 000 ord, men voi nej, inte alls för den här bloggen.

 

Så okej, det är väl nog inte just nån som bryr sej, men för att nu få nåt kött på benen så måste jag ju berätta liiite mer, och får väl nu då bara medge att så gott som allt jag skrivit gått till en och samma person, och mycket privat, och att den här personen är nån jag i det här skedet helst kallar min flickvän.

Som extra: om nån skulle fråga mej om vad som är ett bra sätt att lära känna nån annan, så... tycker båda om att skriva? Om svar ja, så iså fall skriv, skriv, skriv, inte kanske helt old-school med papper och penna, men gärna via e-post och meddelanden på mer än säj tusen ord i gången.

På det sättet kan man verkligen lära känna och lära sej att lita på en annan person på en månad till en grad som är helt fantastisk, lovar! :-)

 

...så ja men bloggandet, då. Jo hade nog tänkt fortsätta, har en del "klart" (och så bara några korta inlägg eller så, typ), men vill lite städa upp och sånt först. Vilket går lite långsamt för jag blir så lätt och läsa det jag tar ner och börjar sen fundera på nåt helt annat.

Men sakta och två blir fyra, som min pappa brukar säja. :D

 

 

 

Publicerad 22.08.2016 kl. 11:07

Här igen

 

Det var inte alls nåt planerat, att det skulle bli en så här lång paus här på bloggen. Ingen har väl saknat mina inlägg? Behöver inte be om ursäkt?

Men nu börjar semestern närma sej (det har varit jäkligt mycket jobb på jobbet några månader nu), och sen kanske det blir av att blogga, har som vanligt ett par saker som kunde bli inlägg, nånstans i tankarna.

Borde nog dock börja med nån sorts storstädning, ta bort lite gamla inlägg, byta ut bilden, hitta på nån småfiffi text att ha där på sidan… för jag tycker, om man startar om, så ska det väl synas också?

Ja, och hoppas alla eventuella läsar haft det bra och mått toppen under tiden då jag varit så gott som helt borta från allt ratata.fi. (Semestern ger väl en chans att gå på andras bloggar o läsa lite också, hoppas jag!)

 

Publicerad 12.07.2016 kl. 11:13

Samhällsavtal

 

Förslag till avtal mellan: Samhället (ni andra kollektivt) + Jag (undertecknad, enskild privat person)

Avtalstext:

Om avtalsparten Samhället vänligen kan sluta upp med att fucka till saker, så kan parten Jag förbinda sej till att

a) inte bli politiskt aktiv,
b) inte rösta på populister (kyllä, tarkoitan nyt esim. sinua, Timo),
c) sluta föröka mej och därmed ytterligare belasta samhället med små typer, samt
d) inte emigrera till Göteborg.

 

Deal?

 

;-)

Publicerad 08.03.2016 kl. 23:07

Prague Race

 

Det nu bara råkar sej att det är kvinnodagen idag, och att jag igen vill berätta hur mycket jag gillar en serie ritad av en kvinna… (okej och hoppas att speciellt alla kvinnor som läser det här har haft en bra dag idag).

 

Tidigare så har jag ju försökt göra reklam för Minna Sundberg som skapat ”A Redtail’s Dream” och ”Stand Still, Stay Silent” men nu är hon alltså inte den enda serieskaparen med Finlandsanknytning som via webben kommit upp på min favoritlista (och så Basses serier me, dådå).

Petra Erika Nordlund a.k.a. Leppu skapar på traditionellt sätt (till skillnad från Minna som jobbar rakt på dator) serien ”Prague Race” som jag absolut rekommenderar. Storyn är väldigt bra, den påhittade verkligheten Leppu drar fram både är fångande som idé och "presenteras" på ett sätt jag gillar, och persongalleriet i serien är helt toppen.

 

Som ytterligare kvinnodagsgrej kan man väl nämna att lika som Minnas SSSS så hittar man flera ”ledande kvinnor” bland huvudpersonerna i Prague Race, så också via den lilla genus-kroken så är det här säkert ett bevis på att spännande serie med lagom krydda/tuff attityd inte längre är nåt som är bundet till pojkar och män.

 

Top Score, Five of Seven! ;-)

 

 

Publicerad 08.03.2016 kl. 22:45

Att göra en lista på vad man vill

 

Jag tycker att jag behöver klarlägga lite bättre för mej själv vad det egentligen är jag har för målsättningar på riktigt (till skillnad från alla möjliga fantasier och dagdrömmar) och hur jag själv i grund och botten vill prioritera dem.

Så jag har i mina egna tankar börjat jobba på en lista jag tänkt skriva ner. Kanske lite som en ”bucket list”, till och med.

 

Men det känns inte lätt, mina tankar och visualiseringar fastnar ofta på oväntade saker och många funderingar har hoppat över till annat, t ex hur jag upplever mina praktiska gränsytor, som t ex jag / mitt jobb, jag / mina barn (och jag per alla tre barnen skilt för sej), jag / min ekonomi, osv.

Jag hittar mycket jag upplever som motstridigt eller jobbigt att kombinera, och rätt mycket sånt som på sätt och vis stör mej och som jag borde bli av med, men som inte är SÅ jobbigt att jag just nu tycker att jag kan sätta så stort fokus på den saken, typ.

 

Livet är, på gott och ont, väldigt komplext… eller är det bara jag?

 

 

Publicerad 06.03.2016 kl. 21:45

Det _avgörande_ ögonblicket

 

Var nyss och såg en film på bio… Deadpool.

(Inte så dålig, kanske inte en fem av fem, men… helt bra film.)

Sen efteråt kom jag in på tankar om att jämföra det verkliga livet man lever med de berättelser vi ser på film. Jag vet, det låter inte så där super-intelligent, men hej, ibland hittar man bra tankar via de mest konstiga vägar.

 

Så, enyhaus, ni vet hur det i många filmer finns ett sånt där ögonblick då huvudpersonen är helt nere, allt är förlorat på sätt eller annat och allt verkar vara slut… dags att ge upp… men så händer det nåt, och han/hon/hen samlar sej och börjar kämpa sej tillbaka, långt och hårt, för att sen efter ytterligare motgångar så där i slutet av filmen, stå där som en vinnare (på sätt eller annat)?

Det är det mitt liv väl skulle behöva nu. Det där ögonblicket, vid randen till slutet, där man vänder och med pur vilja (eller magi eller karma eller ödets kraft) börja kämpa sej tillbaka ”till ljuset” och till ”det rätta”.

 

Anne uppmanade i en kommentar här helt nyligen att ta till rockstar-attityden, och visst… jag tror ännu på den metodiken, men jag har prövat göra en del ”omstarter” här redan, och precis som det skulle vara i en typisk film, så tror jag det nu skulle behövas nåt mer, kalla det fast ”Superstar”.

Men det jag egentligen behöver, vad är det dådå… tjah, det jag behöver mer än nåt annat är väl motivation. Och inte bara den sorten som får en att stiga upp på morgonen, sätta på byxorna, äta myslin och gå till jobbet, utan den sorten som får en att verkligen ta ett fokus på sitt mål och sen steg för steg jobba på, segt och envist, till man helt enkelt kommer till den punkt man ska nå.

 

Jag tror jag har - eller vet - 90% av receptet för den motivationen, men nåt saknas ännu för att verkligen få fram den.

Men det finns en sak jag kunde pröva på. Jag tänker på nåt Amy Cuddy säjer under sin ”TED talk” kring ”How your body language shapes who you are” – hon ger rådet ”don’t fake it till you make it, fake it until you become it”.

 

Så om jag saknar den kritiska 10% av den motivation jag tror jag behöver, vad om jag sätter igång ändå, och bara litar på att om jag inte ger upp för lätt, så kommer de sista bitarna att hoppa in, och motorn tänder rätt på alla tolv cylindrar?

 

 

(För alla vet väl att en Superstar, det kräver en äkta V12:a. En som varvar till 17 000, och går till världens slut.)

 

 

Publicerad 04.03.2016 kl. 23:27

Läget

 

Det var i maj förra året som det till sist blev helt klart att jag, efter sådär 15 år, kommer att vara helt fri att börja med ett nytt parförhållande om chansen dyker upp.

Sen dess har jag nog minst en stund varje vecka lite tänkt och funderat kring frågan om vad det då skulle vara för parförhållande som jag borde försöka hitta.

 

Nu under den här månaden har jag ibland lite haft känslan att jag kanske börja ana mej till svaret.

Samtidigt, tyvärr, märker jag hur jag uppfattar mina möjligheter att hitta just en sån kvinna, en som jag tror skulle vara rätt för mej (och få henne intresserad av mej), som mindre och mindre.

 

(Kan inte bestämma mej för om det känns ironiskt eller bara deppigt.)

 

 

Publicerad 21.02.2016 kl. 22:06

Tinder

 

Under senare tider har jag från flera olika håll fått förslaget att jag borde ge mej in på Tinder för att se om jag kan hitta nån den vägen.

Kanske inte nån dum idé, och visst är det nog så att inte kommer att komma nån och spontant fria till mej varken hemma eller på jobbet…

 

Men en sak som nog gör mej lite fundersam gällande Tinder är det jag hört om hur många det är där som egentligen inte alls är helt singel, utan mer hör till den gruppen som hoppas på att utan paus kunna byta ut sitt nuvarande parförhållande (som då inte riktigt håller måttet) mot ett nytt, eller också ha lite vänsterprassel på sidan om, utan nån egentlig avsikt att göra slut med nuvarande partner.

Och det här gäller då, enligt vad jag hört, både flickor/kvinnor och pojkar/män.

 

Hmm. Man blir nog lite fundersam… Och är det så att vår kollektiva moralnivå har gått ner, eller har den alltid varit på samma låga nivå, och nu finns det bara bättre ”verktyg” för att vara otrogen (för det är väl ännu vad man ska kalla det?)?

 

 

Publicerad 21.02.2016 kl. 21:42

Nyhetsoron

 

För inte så länge sen när jag hörde av en bekant att hen typ ”inte följer med nyheterna för det är så mycket hemskt och sorligt i världen” och en annan ”bara följer nyheter via kompisar FB för det är ett så bra filter” så tänkte jag att voih-nej, hur kan man vilja vara sådär främmande för den värld vi lever i?

Jag tror jag känt en viss stolthet över att jag rätt aktivt flöjt med nyheter, gärna via olika källor och med ganska mycket käll-kritik och så, typ. (En nyfiken mänska som vill undersöka och förstå.)

 

Men nu har nog jag (också) fastnat i en kladdig liten grop av nedstämdhet, oro och bedrövelse, världens problem ter sej just nu så när inpå, så många och så svåra att lösa…

Så att jag känner hur jag gärna skulle vända allt ryggen och stället bara hålla mej till mitt eget, överdragen med lättsam underhållning från interwebbs och trösten av vardagligt umgänge med egna barn och nära vänner.

 

 

Hittar i alla fall lite ’filosofisk tröst’ gällande världens mörka moln i det gamla ordespråket som på engelska lyder ”This too shall pass”, kan väl översättas till ”Även detta har ett slut”.

 

 

Publicerad 15.02.2016 kl. 10:47

Osäkerhet i parförhållande

 

Försöker här igen få grepp om några verkligt intressanta tankar om osäkerhet i parförhållande som jag kom att tänka på här om dagen (fan ta mitt dåliga minne, dessutom).

Som jag säkert tjata om här på bloggen också, så sa ju Voltaire att osäkerhet är otrevligt men säkerhet är absurt…

 

Länkar man ihop det med parförhållande så kommer man väl till att det att man tar påståendet ”hen är min för evigt” som en absolut sanning, så är det säkert absurt, men säkert på ett sätt lättare att leva med än ”nån dag blir det nog slut, fast jag vet inte när”.

Eller så skulle jag tycka i alla fall, kanske jag inte är nån bra ”ta det som det kommer” / ”c’est la vie” mänska när det gäller parförhållanden?

 

Men det som jag också tänkte på är att det är rätt olika om osäkerheten man känner i ett parförhållande är ”jag vet inte om det här är rätt för mej”-osäkerhet, eller ”kommer hen att älska mej alltid eller lämnar hen mej när hen tröttnar”-osäkerhet.

Jag skulle säja att jag upplevt båda… och båda är minsann jobbiga.

 

Skulle kanske gärna påstå att om det är ”jag vet inte om det här är rätt för mej”-osäkerhet, så kan man ta en dag/vecka/månad i taget och se hur det utvecklas, men tror kanske inte det är så bra… för om inte annat så kanske det får den andra att känna ”kommer hen att älska mej alltid eller lämnar hen mej när hen tröttnar”-osäkerhet, eller hur?

Dessutom, att under längre tider hänga fast i ett förhållande som inte känns helt rätt… hmmm, är inte det lite som ett slags fälla?

Ta nu sen det där klassiska med en tjej och kille som träffas vid sådär 25 års ålder, och först vid 30 märker den ena att nej, jag VILL ha barn och hen vill INTE, om jag ska få mitt måste jag byta partner… och sen blir det bråttom osv, osv,  göra slut, jagar runt, och först bästa som duger släpar man med sej till vigsel och sen bullarna i ugnen, typ. Osv, osv.

Men det är väl därför man ska bli kär i början, för nykärhet är absurt och då behöver man inte vara osäker på om allt fixar sej… :-)

Dessutom kan man krydda det med jordgubbar, champpis och syniskt smöriga låtar med BKO.

 

 

Publicerad 11.02.2016 kl. 17:08

Dum

 

Jag har inte ofta (om alls) haft perioder i mitt liv då jag kännt mej så interlektuellt avtrubbad och dum i huvve som nu.

Fortsätter det såhär kommer jag snart att nå punkten där jag också börjar tycka att sånt som "Big Brother" är bra underhållning och värt att följa.

Hoppas det tar slut snart.

...

(Påverkar dock inte min åsikt om Tarantions senaste. Lovar.)

 

Publicerad 07.02.2016 kl. 21:22

Tarantino - Hateful 8

 

Så nu har jag sett Tarantinos nr 8, nåt jag skrev om tidigare.

Vad tyckte jag?  …. Stort ”Meh”.

Inte en film jag kommer att återvända till, inte en film jag skulle rekommendera till nån (för alla Tarantino-fans ser den ändå, osv.)

Men, den hade ett bättre slut än Django eller Kill Bill (2). Och det är inte en dålig film heller, men… man bara gör felet att tro att man ska/får förvänta sej nåt mer av nån så känd som Tarantio. Fast man inte borde...

Så, ”Meh” it is.

 

Publicerad 07.02.2016 kl. 21:14

Rockstar revisited

 

Skrev här för inte så länge sen om hur man med sitt eget kroppsspråk kan påverka hur man känner sej, hittade nu bland TED talks en presentation av Amy Cuddy där hon berättar hur man mer eller mindre bevisat saken.

 

 

Publicerad 07.02.2016 kl. 21:10

Roliga synder

 

Insikt: - Att dricka alkohol är ofta mycket roligare
om man får känna att man gör det i smyg.

 

(Därför sitter jag nu här och försöker – med bättre framgång än väntat – övertyga mej om hur viktigt det är att mina barn inte får nys om att deras pappa nu, en vanlig onsdag kväll, unnar sej en GT.)

Publicerad 03.02.2016 kl. 21:34

What's the Story (Morning Glory)?

 

Hej-hej här på bloggen.

Som alla kan se har det blivit väldigt lite inlägg hittills det här året. Vad har hänt, blev jag nu till sist under spårvagnen?

 

Nej, allt är väl okej, och på ytan sett helt normalt. Men andligt och/eller psykologiskt så knuffade julen/nyåret in mej i ny fas, och som del av den känns det som om hela min kreativa sida är så gott som bort blåst.

Jag har inte lust att varken göra nåt alls som kunde anses skapande eller med avsikt tänka vare sej djupt eller analytiskt. Helst vill jag bara antingen a) bli underhållen via radio/TV/webb (känner mej för lat för att läsa böcker, fy på mej) eller b) lättsamt umgås med folk jag redan känner (och gillar).

 

Nån motivation för mitt jobb eller de privata projekt jag har ofärdiga känns det svårt att hitta, annat än för korta stunder. Jag sade till psykologen tidigare i januari att jag är som en (medelålders) tonåring – ”hej sak samma, vem bryr sej”, och kommentaren jag fick till det var att jag kanske håller på att glida in i depression.

Det lät ju inte så trevligt, så jag har försökt skräpa mej lite, och är kanske lite mer proaktiv och så nu, men… tja livet känns ändå inte direkt ljust och lovande. Framtiden, både för mej och för oss alla, ter sej mer osäker och kaotisk än vanligt. Vart är jag och vi på väg? Orkar inte tänka på det.

 

Men, som positivt kan jag ändå nämna att jag lyckats äta upp all choko jag fick i julklapp, utan att få en massa finnar och andra nippor av det. Tror inte jag gått upp i vikt heller (eller iallafall inte mycket). Go team! :-)

Så att så. Vi får se om min kreativa sida vaknar snart igen, och om den vill skriva, och i så fall om vad.

Under tiden - don't look back in anger, typ.

 

Publicerad 02.02.2016 kl. 10:48
För denna blogg: jag håller städpaus och skriver stuff på sidan om, kommer nytt material sen bara jag hinner :-) !

 

Må gott så länge, jådå?

 

( seb.ratata@gmail.com )